Dan Wolgers

Sturegatan 36

August 29 – September 28, 2019

Publikum 1

2019

Mixed Media

100h x 150w cm

Publikum 2

2019

Mixed Media

100h x 150w cm

Publikum 3

2019

Mixed Media

100h x 150w cm

Publikum 4

2019

Mixed Media

100h x 150w cm

Publikum 5

2019

Mixed Media

100h x 150w cm

Publikum 6

2019

Mixed Media

100h x 150w cm

Press Release

Dan Wolgers
29 Augusti - 28 September, 2019

Om original och kopia


Tre bilder av en engagerad publik på parkett och balkong ställs mot sina spegelvända kopior och blir sex bilder. I salongen sitter flera av betraktarna bredvid sig själva eller utspridda här och var bland raderna i dubbla eller flerdubbla versioner av sig själva.

De tre rättvända bilderna finns på nätet, de är readymades.

Vardera av de sex bilderna i serien finns i tre exemplar. Sex gånger tre blir totalt arton bilder. Alla de arton bilderna är signerade i vanlig ordning, var och en med sin egen unika signatur, men mycket stort, tvärs över hela bilden. Signaturerna blir oåterkalleligen delar av motiven, av själva konstverken, vilka av den orsaken framstår som osignerade – något annat bestyrkande av att jag är upphovsman finns inte, varken fram eller bak.

De bilder som nyss kunde ha varit identiska exemplar i en upplaga måste till följd av den onödigt stora signaturen finna sig i att istället ha blivit unika, varje identiskt print blev ett original. Denna motsägelse kan betraktaren av bilderna observera bland betraktarna i salongen; hur det man nyss tyckte sig se deformerades till något annat när snart sagt varje enskild individ där uppträder i skilda alternativ av sig själv, därtill spegelvända, även om det inte är just den symmetriserande spegelvändningen som inverkar på bildens autenticitet. Tvärtom, naturen söker symmetri och regelbundenhet - skönhet.

I den andra delen av utställningen visas sex rektangulära, mångfärgade och symmetriska bilder. Också dessa är readymades, färdiggjorda av mjuk- och hårdvara.

De är osignerade och kan därför vändas åt vilket håll som helst (men är hopplösa att spegelvända). Motiven utgörs av tre färgfält printade på varandra i de sex kombinationer som blir möjliga om tre färger brukas. Det är primärfärgerna cyan, magenta och gul, de så kallade CMY-färgerna (Y för yellow), vilka brukas för att skapa alla andra färger på en yta.*

När den tredje färgen adderas i centrum av CMY-bilderna släcks bilden där. Ju mer det finns av varje färg desto närmare svart blir det, men helt svart blir det aldrig. I centrum upphör motivet, men finns där komplett ändå, i den mjuka svärtan.

Bilderna med människorna heter Publikum 1, 2, 3, 4, 5 och 6.

Bilderna med färgerna heter sina färger i den ordning de uppträder från bildens kant in mot centrum; CMY, CYM, MCY, MYC, YMC och YCM.

I stort sett är de båda bildserierna lika. Jag påstår att svärtan i centrum är signaturen.
 

*I denna s.k. subtraktiva färgmodell absorberas det reflekterade ljuset och betraktaren upplever den nyans som återstår i det ljus som möter ögat. I var bild finns en primärfärg och ett övertryck som ger en sekundärfärg. Till skillnad från additiv färgmodell med de primära RGB-färgerna som skapar alla andra färger av blandat ljus där maximal ljusstyrka genom alla färgerna resulterar i lysande vitt. På det viset skapas nyanser på TV eller bildskärm.

-->

 


Om den nyfödde


Tusenkonstnären Piet Hein sa att den sanne konstnären vet att sann konst är konstlöshet.

Själv vill jag likna sann konst vid den nyfödde, eller rättare sagt, jag vill likna den sanne betraktaren av sann konst vid den betraktare som vid anblicken av den nyfödde inte fäster något avseende vid om barnet är vackert eller fult, doftar eller stinker, tiger eller skriker. Den betraktaren önskar inget annat än att glädja sig åt skapelsen, så som den uppträder inför våra ögon.

Aktivisten och skriftställaren Jan Åman har skrivit om detta:

Konstnären Marcel Duchamps kanske viktigaste meddelande till eftervärlden var att ett konstverk blir till först när det lämnat konstnärens ateljé och möter en publik. 
Först då finns en möjlighet att se vilka meningar det bär på – bortom, men också genom, konstnärens intentioner. Först där kan intentionerna få ett mottagande och därmed en betydelse.

Oräkneliga gånger har jag på bild sett Michelangelos skulpturer i Medicikapellet i Florens. Men först häromåret såg jag dem i verkligheten. Deras inverkan på mig var uppskakande, likt åsynen av en födsel – jag kände bottenlös tacksamhet inför skapelsen, bortom värderingar och omdömen. Av analyserande tankar och kritisk granskning återstod intet, allt blev befriat, jag blev befriad, likt Michelangelos skulpturer där de befrias ur marmorblocken.

Med tankar som dessa har jag genom åren försökt verka för befrielsen av konstverket ur värderingarnas tyranni. Jag har strävat efter att avlägsna möjligheten att bedöma mina objekt med begrepp som vacker eller ful, dum eller klok, lustig eller allvarlig, rörlig eller orörlig eller för den delen också värdefull eller värdelös. I den mån jag önskar ett värde i mina objekt så vore det värdet i att de skulle framstå som värdelösa, men i bemärkelsen mycket svåra att med rationella begrepp bedöma värdet av, helst omöjliga att bedöma med några begrepp alls. Som ett barn just kommet ur sin moders sköte. 

Den nyfödde, en skulptur av Duchamps vän Brancusi, är kanske det starkaste minnet av mötet med ett konstverk i min barndom. Den köptes in till Moderna museet 1961 och nyss läskunnig följde jag diskussionerna om den i tidningen och vid köksbordet och jag såg den när den just hade kommit på plats. Då var jag fem år och jag blev starkt berörd. Jag tror att det har att göra med att jag hade varit närvarande när båda mina småsyskon föddes hemma. Kanske var det två avgörande händelser i mitt liv. Jag fick tidigt erfara att det är gagnlöst att värdera skönhet eller värde med andra medel än den djupt oroande kärleken till skapelsen.

Brancusi var inte likgiltig för vad hans skulpturer vilade på. Deras konstlösa socklar var ofta en integrerad del av skulpturen, omistliga, omärkligt omistliga. Detta är mitt ideal; en omärklig men omistlig sockel till en skulptur omöjlig att utvärdera, där sockeln är min osynliga strävan och skulpturen endast är ett fysiskt tredimensionellt argument.

Bilderna i Publikum-sviten och i CMY-sviten skiljer sig inte från det jag ägnat mig åt sedan 80-talet – att avlägsna visuellt slagg för att frilägga kärnan i skapandet, tänkandet och sambandet dem emellan. Konflikten, mysteriet, chocken.

D.W.