In the current exhibition Marie-Louise Ekman reveals an imagery that is in part new. Emotionally gripping images when juxtaposed to her earlier production appear somewhat rawer in their expression and yet carry an ample tenderness. The palette, if slightly restrained or subdued, is undeniably ekmansk, there are other familiar strains such as the lady, the empty streets and the stubborn pencils.

Fragile threads appear to link the characters in a hotchpotch of talk - tumbling dialogues and monologues.

Fragile threads that form strong bonds. Or the aggressive zigzag seams and the stiches brutal piercings, reminiscent of scar tissues, punctuating the canvases - occasionally merged to indicate space.

The works breath nerve and necessity and there is an apparent sense of freedom in the handling of the materials: fragile threads, textiles and a soft graphite on coarse canvases.

--

I den aktuella utställningen visar Ekman en delvis ny bildvärld. Gripande bilder som, i förhållande till Ekmans tidigare produktion, på samma gång är både råare i sitt uttryck men som också rymmer en stor ömsinthet. Liksom att paletten, om än något återhållen, är omisskännligt ekmansk, finns där också den välbekanta damen, de tomma gaturummen och de egensinniga pennorna.

Sköra trådar tycks förbinda gestalterna i en massa sammanblandat prat –  samtal och monologer, om vartannat.

Sköra trådar som betecknar starka band. Eller aggressiva sicksacksömmar och nålstygnens brutala genomborrande, likt ärrvävnad, av canvasdukarna – ibland sammanfogade till olika plan i bildrummet.

I verken går det att skönja nerv och nödvändighet och där finns en synbar frihetskänsla inför materialen: sköra trådar, textilier och en mjuk blyerts mot dukarnas grova gräng.