Exhibition text

Dan Wolgers

Born 1955 in Stockholm, Sweden. Lives and works in Stockholm.

Exhibition text A-O/Nattfiskare (Swedish) by Jan Ekman; 

Förvillande reflexer och hypnotiska reflektioner. Från grekisk mytologi, över Lewis Carrolls Through the Looking-Glass till amerikansk film noir. Spegeln har med dess skiftande symbolik spelat många roller inom skilda konstarter.  Den har fungerat som portal till alternativa verkligheter, som medel till djupare insikter i det mänskliga psyket eller skapat illusoriska effekter i bildrummet. Likt en perceptionens magiker konfronterar Dan Wolgers betraktaren med hisnande illusionsnummer och följaktligen har han i sitt konstnärskap ständigt återvänt till spegeln, som material, motiv och metafor. Dan Wolgers har ofta beskrivits som provokatör och upptågsmakare - en konstens gossen Ruda. Är han en postmodernismens banerförare? Eller tvärtom, en kritiker och dekonstruktör av det postmoderna idébygget med dess upplösta subjekt och förskjutande av en yttre objektivitet? Samtidigt, det genuint icke-autentiska som en uppgörelse med den romantiska föreställningen om det skapande geniet.

Med flanörens lätthet, från trasiga leksaker till modifierade, funktionsodugliga bruksföremål, rör sig Wolgers från det spontant improvisatoriska till det kyligt cerebrala. I den skärningspunkt där intuition och kalkyl möts, där hantverk och konst kolliderar, uppstår de belysande paradoxer som är så signifikanta i Wolgers verk. Där mekanik och elektronik förenas i absurda värv, där strömbrytarens binära funktion mångfaldigas och dess enkla uppgift blir till en omöjlighet - där uppstår fundamentala förväxlingar i föreningar som närmast tycks hämtade från alkemin. I dessa skenbara orimligheter sammanstrålar slump, logik och konsekvens i en närmast osannolikt lyckosam legering. Möjligen är det som Brancusi lär ha påstått, att konst är bedrägeri. Eller kanske är det som Wolgers själv framhåller: Konsten har inget ärende. I den båge som spänns mellan falsarium och en fritt svävande uppmärksamhet, mellan banalitet och spiritualitet, ryms många delikata aspekter av den mänskliga beskaffenheten.

Med nattfiskarens fångst och drömmarnas klarvakna logik blir dessa motsägelser och spirituella metaforer till något både enkelt och förbryllande. Lika självklara men samtidigt egendomliga som betraktarens dubbla reflektioner i spegeln och glaset som förseglar verket. Här finns ett slags romantisk nostalgi i empireramarnas anlupna glas och de sengustavianska ramarnas förgyllningar. I det spöklika rum som uppstår där ramarnas förgyllda detaljer återspeglas i tavelglasets insida, uppenbarar sig i en tvetydig gestalt som betraktaren tvingas möta.